Jag minns..
Först.
Hur vi går där i vårsolen under de precis utslagna körsbärsträden.
Hur det är hon som vill visa mig hur fantastik naturen är, körsbärsblommornas skönhet,
hur underbart bäcken porlar och den otroliga energi som är i och runt de
knopparna som snart ska brista.
"Känn" säger hon. "Känn på knopparna, känner du hur det pirrar i hela kroppen?"
Hur hon så otroligt energiskt och kärleksfullt vill att jag ska se och förstå hur vackra
lönnarnas blommor är, de där ljust ljust gröna, nästan gula blommorna som
nästan ingen ser.
Hur hon vill visa exakt allt det som jag själv så många gånger försökt visa och förklara
för andra människor.
Hur vi går där så nära vi kan, så nära så nära så vi hela tiden små studsar in i varandra.
Hur när vi går så där nära nära försiktigt trevar efter varandras händer, så där som när
ingen riktigt helt vågar ta tag i den andras hand utan bara låter händerna röra vid
varandra kort, kort.
Hur underbart vacker hon är när hon ler mot mig och tittar på mig med sina varma,
goda, mjuka ögon.
Hur hennes blonda halv-långa hår ramar in hennes vackra ansikte och hennes runda
mjuka kinder.
Hur fint hon går, med lätta steg, så självständigt och så lyckligt.
Hur hon så fullständigt kärleksfullt ger mig beröm och säger fina saker till mig.
Hur det pirrar i hela kroppen när vi rör varandra eller våra ögon möts.
Hur förälskelsen sjuder i hela kroppen.
Sen.
Hur jag vaknar upp och inser att det här bara är en en dröm, en konstruktion av mitt
undermedvetna, att det hela bara är ett jävla påhitt.
Hur tomhetskänslan slår mig halvt fördärvad och saknaden av den fantastiska känslan
som nyss infann sig skär rakt in i magen på mig.
Idag är jag kär.
Idag är jag olyckligt kär så in i helvete.
I en dröm, i en illusion.
Nu har jag suttit med datorn i knät i vad som känts som hela dan och tittat på bilder av
henne som i natt spred så fantastiska känslor i mitt huvud. Känslor som var så äkta, som
kändes så riktiga. Det är utan tvekan ett väldigt självplågande beteende, men såna här
vackra, fantastiska, starka känslor söker jag mer än gärna upp igen, även om de gör
nästan lika ont så är det värt det.
För visst finns hon, men där tar alla liknelser mellan drömmen och verkligheten slut. Jag
har bara träffat henne någon enstaka gång och det var nästan ett år sedan, ändå så dyker
hon upp nu, utan att jag gett henne en enda tanke sedan då. Men visst var det något
speciellt med henne, jag la verkligen märke till henne och jag minns hennes varma leende
och hennes mjuka och genomgoda ögon, hur hela hon verkligen strålade av godhet.
En av mina absoluta favorit sånger och texter får försöka förklara och avsluta det här.
Chet Baker – My Ideal.
”Long ago my heart and mind
Got together and designed
The wonderful girl for me
Oh what a fantasy
Thought the ideal of my heart
Can't be ordered a la carte
I wonder if she will be
Always a fantasy
Will I ever find the girl in my mind?
The one who is my ideal
Maybe she's a dream and yet she might be
Just around the corner waiting for me
Will I recognize the light in her eyes
That no other eyes reveal
Or will I pass her by and never even know
That she was my ideal
Will I recognize the light in her eyes
That no other eyes reveal
Or will I pass her by and never even know
That she is my ideal”
