På en blommig bricka har jag burit ut en ostmacka och ett glas mjölk till min lilla bod.
Där är jag nu, med en macka och ett glas mjölk.
Det är helt tyst och stilla, ingen musik, ingen film. Ett av el-elementen brummar lite
försiktigt, men det hör jag ändå knappt på grund av mitt tinnitus.
Det är jag min smörgos ett par deciliter grön ekologisk mjölk.
Och en vit skärm förstås, en nästan helt vit skärm med bara några suddiga lövlösa träd
nere i högra hörnet. Och vartefter mina fingrar knappar på de svarta små knapparna så
dyker det upp bokstäver i det vita.
Det är här jag börjar.
Ikväll är det en sån kväll då mina fingrar vill berätta en historia, sann eller ej spelar
ingen roll, en historia skulle vekligen sitta fint nu.
Men så blir det inte, nej för det är så jag jobbar, det är så jag flyr när saker blir jobbiga.
Förut kände jag den där känslan av att vilja fly igen, på allvar vilja fly. Bort bort från allt
jobbigt, bara lämna och börja om utan det. Det var första gången på länge som jag kände
så. Rädslan för att fortsätta var det som framkallade den, rädslan för att framtiden ska
bringa massa obehag och otryggheten. Osäkerheten och avsaknaden av trygghet.
Men det som slog mig var att jag faktiskt inte har någonstans att fly längre, jag bor just
nu på den plats som under mina senaste år varit just den plats jag tänkt fly till när saker
känts för jobbiga. Den plats där jag tänkt att jag ska känna mig tryggast i hela världen.
Den plats där jag i huvudet har byggt upp ett nytt och tryggt liv.
Ingen annan plats är tryggare.
Flykt är mitt första försvar, mitt första förband.
Hur ska jag göra nu.
Det är vid sådana här tillfällen jag känner mig trasig, när såna här känslor och tankar
dyker upp och regerar och jag märker att jag saknar skyddsnät innom mig.
Skyddsnät som bromsar mig när jag faller, som hindrar mig från att handlöst falla hela
vägen ner. Ner till det där som känns så bottenlöst och mörkt. Hopplöst och hemskt.
Då känner jag mig trasig.
Jag måste verkligen lära mig att hantera besvikelser. "Världen går inte under" är lätt att
säga, men när jag fallar hela vägen ner för minsta lilla, rakt ner utan stopp och det känns
som att världen lika gärna kunde få gå under så är det en svag tröst. En stund känns det
faktiskt som att världen har gått under.
Jag måste lära mig känna igen situationerna så jag kan skydda mig från dom, jag måste
lära mig att ta mina egna varningssignaler på allvar, lyssna på mig själv. Inse när det är
dags att sätta ett stop.
Men ofta är det ju svårt, ofta har jag ingen möjlighet att påverka det mer än att helt
undvika situationer som jag inte fullständigt kan kontrollera. Men sån är jag inte.
grejen är den att det är aldrig förän "efter" som jag förstår hur ledsen jag blir. Jag kan
aldrig i förväg ana hur stort det egentligen är.
Ibland hatar jag verkligen att jag påverkas så mycket av andra människor. Att andra
människors beslut har så stor inverkan på mig.
Och jag vet ju hur jag jobbar, att saker betyder allt eller ingenting, Att jag hela tiden låter
saker betyda allt eller ingenting. Jag har börjat märka nu hur mycket det påverkar mig,
hur jag slingrar mig och anpasar mig, till och med säljer mig själv för att öka chanserna att
det jag önskar ska slå in. Till varje pris.
Det är svårt att se om/hur mycket jag verkligen lider av det så länge det får det resultat jag
önskar, men det blir ju jävligt tydligt hur hårt falet blir när motsattsen intäffar.
Det är läskigt att släppa in och ge någon makten att kunna såra mig.
På allvar såra mig.
Det är fruktansvärt läskigt nu när det här har kommit till en punkt förbi allt det vanliga,
nu har hon kommit ända ända in, jag har släppt henne ända ända in..
Jag vet hur ont det kan göra.
(en dag ska jag starta upp en blogg utan identitet och efter det kanske ni slipper se sånt
här här.)
