"Everybody's lonesome for somebody else
But nobody's lonesome for me
Everybody's thinking about somebody else
But nobody thinks about me
When the time rolls around for me to lay down and die
I bet I'll have to go and hire me someone to cry
Everybody's lonesome for somebody else
Nobody is lonesome for me
Everybody's dreaming about somebody else
But nobody dreams about me
Everybody's longing for somebody else
But nobody's lonesome for me
All I need is a bride who wants a big-hearted groom
I wouldn't care if she come riding in on a broom
Everybody's lonesome for somebody else
Nobody is lonesome for me
Everybody's pining for somebody else
But nobody's lonesome for me
Everybody's crazy about somebody else
But nobody's crazy about me
Oh, I shine up my shoes and then I slick down my hair
Put on my Sunday suit, but I ain't going nowhere
Everybody's lonesome for somebody else
But nobody's lonesome for me
Everybody's yearning for somebody else
But nobody's lonesome for me
Everybody's falling for somebody else
But nobody's falling for me
Well I ain't had a kiss since I fell out of my crib
It looks to me like I've been cheated out of my rib
Everybody's lonesome for somebody else
Nobody's lonesome for me"
"I want you now
Tomorrow won't do
There's a yearning inside
And it's showing through
Reach out your hands
And accept my love
We've waited for too long
Enough is enough
I want you now
My heart is aching
My body is burning
My hands are shaking
My head is turning
Do you understand
It's so easy to choose
We've got time to kill
We've got nothing to lose
I want you now
And I don't mean to sound
Like one of the boys
That's not what I'm trying to do
I don't want to be
Like one of the boys
I just want you now
Because I've got a love
A love that won't wait
A love that is growing
And it's getting late
Do you know what it means
To be left this way
When everyone's gone
And the feelings they stay
I want you now"
Jag vet att du säger att jag ska plocka ner bekymren.
Att jag ska fundera på vad det egentligen är och varför.
Men jag orkar inte alltid det.
Ibland låter jag mig bara känna så här.
Visst får man göra så..
"i got a weight on my head
i got a hole in myself
it's getting harder every time
it's getting harder every time
hold me now
hold me now
'till the darkness goes away
'till the darkness goes away
i’ve got no armor made if iron
i’ve got no armor made if iron
i know the dogs are chasing me
the mad dogs are chasing me
cure me now
cure me now
take the weight of my head
take the weight of my head
take the weight of my head
take the darkness away from me
take the weight of my head
take the darkness away from me
i will try to work it out
i guess i have to work it out"
//Loney Dear
Och det tycker jag det borde bli ändring på.
Jag skrev den här rakt upp och ner i kommentarsfältet till en Lisas fina blogg för
någon dag sedan. Nu får den hamna här också.
Jag bjuder inte på något mästerverk det ska ni veta, utan jag slår bara i alla enkelhet
ett litet slag för sagan.
Roland.
På andra sidan berget bor det en liten farbror som varje morgon stiger upp klockan fyra
för att veva igång världen. Roland heter han, det kan ju tyckas vara ett på tok
för alldagligt namn på en man med en så viktig uppgift, men så är fallet, Roland är
hans namn och det har han hetat ända sedan världen föddes. Som sagt klockan fyra
varje morgon stiger han upp, inte en enda minut för sent. Han sätter sig upp i den lilla
sängen och tittar ut i det stora svarta mörkret utanför hans fönster.
För du förstår eftersom han inte har vevat igång världen än så finns det inget ljus som
kan lysa, ingen som sol kan skina och ingen eld som kan brinna och lampor och
elektricitet är det ingen som någonsin har varken sett eller hört ordet av i den här
världen.
Han stirrar tomt ut i det mörka en kort stund innan han sätter fötterna i tofflorna och
tar upp en tändsticka ur plåtasken som ligger på det rangliga bordet som står bredvid
sängen. Han drar stickan mot bordets ena ben så den sprakar till och tänder sedan
försiktigt den lilla gaslampan.
För det är på det viset att den här mannen lever inte riktigt efter samma regler och
lagar som resten av världen utan han har fått rätt att tända sin lampa innan dagen ännu
startat, det har gudarna sett till för hur skulle han annars kunna utföra sitt arbete på ett
värdigt sätt.
Han reser sig sen upp i en kraftansamling, lite som en puff skulle man kunna
säga. Tänk dig en hundrameters-löpare som kastar sig ut ur sina startgropar men
överför det på den här farbror i en värld där allt står stilla fram till fjorton minuter av
fyra varje morgon. Han tar lampan i sin högra handen och går med bestämda
steg genom rummet fram till den gråa trädörren.
Han ställer ned lampan på golvet och tar på sig ett par rejäla skor och sin långa svarta
rock som sträcker sig så långt ner mot marken att man knappar kan ana att det finns
några fötter där under. Han börjar med den nedersta knappen och knäpper sedan
rocken varsamt och noggrant. Det hela ger intryck av att vara en väldigt inövad
teaterföreställning. Men det är kanske inte så konstigt, Rolands mornar har sett ut
precis så här sedan tidens begynnelse. Han lyfter upp lampan och tar tillsist på sig en
stor svart hatt och öppnar dörren.
Lampan ger inte mycket ljus här utanför huset, det stora svarta mörkret äter nästan
upp allt ljus den ger i från sig. Roland går sakta fram på den lilla smala stigen som går
runt knuten på huset och som sedan fortsätter fram till det stora hjulet som står precis
bredvid berget på baksidan. När han kommer fram så lägger han ena handen försiktigt
på hjulet och men en lätt, lätt knuff sätter han det i rörelse. Ett högt brummande hörs
inifrån berget. Roland nickar försiktigt, säger god morgon tyst för sig själv och vänder
sig sedan om och går stigen tillbaka och in i sitt hus. Han hänger av sig rocken och
hatten, snörar upp skorna, tar på sig tofflorna och går tillbaka till sängen. Där kryper
han ner igen och somnar snart för att sedan sova tills det blir dags att sätta igång en ny
dag.
Utanför hans fönster kan man nu se hur en ny sol kastar sin första strålar på bergets
topp och höra hur bäcken börjat porla och fåglarna kvittra. En ny dag har vaknat.
Om jag bara lär mig samla mig lite bättre så kommer det kanske dyka upp flera.
För det är skoj att låta fantasin flyga, att sitt och hitta på.
”Tio stycken fingrar har fångat mig till slut
tio stycken fingrar som leker på min hud
tio stycken fingrar efter så många år
tio stycken fingrar jag som längtat så
Hon kan alla labyrinter
hon smälter snön på vintern
hon kan alla labyrinter
hon, hon är som eld
Tio stycken fingrar säg att det är sant
och jag som inte trodde såna fingrar fanns
tio stycken fingrar kan varenda kod
fem plus fem är tio till och med jag förstår
Hon kan alla labyrinter
hon smälter snön på vintern
hon kan alla labyrinter
hon, hon är som eld
Tio stycken fingrar brinner på mitt skinn
tio stycken fingrar sprider eld som vind
tio stycken fingrar innanför mitt skinn
tio stycken fingrar..
Hon kan alla labyrinter
hon smälter snön på vintern
hon kan alla labyrinter
hon, hon är som eld”
Men nu är det minsann bäst att låta Kings of Conveniences toner slå bort allt
vad fullmåne heter och som så ofantligt många gånger tidigare balsamera min
själ och vagga mig till söms. För i morgon är det jag som ska gå upp tidigt tidigt
och skriva ett väldigt viktigt brev.
”From my seat I see the fields move by,
coulours strong it's been a long, long time.
It's the first time I see Summer on the Westhill.
I lean back and let my eyes just go
floating now where they want to float.
They seem to take to the horizon.
Now I know there is a world beyond
the small place I was coming from.
I feel at home here
in the middle of nowhere.
I will never know the names
of these places that I travel through
to reach the coastline.
I've been told I will be there in time.
Please oceancloud,
let there be no storm on the crossing below.
Please oceancloud,
let there be no storm on the crossing below.
Please oceancloud,
let there be no storm on the crossing below.
Please oceancloud,
let there be no storm on the crossing below.”
