Det längtar jag till.
Det har jag aldrig varit med om.
Nu menar jag inte att låta bitter.
Men bara lite annorlunda tänker jag.
Om det bara vore lite annorlunda.
Lite på ett annat sätt.
Då.
Då skulle jag minsann veta.
Du skulle jag ha klart för mig.
Då skulle jag våga.
Men jag vet ju att så är det ju inte.
För det är inte lite annorlunda som saknas.
Det är så mycket annorlunda att jag inte kan förstå.
Att jag var stark nog.
Stark nog att veta.
Att välja.
Välja och så står för det.
Det är inte lätt att slitas mellan.
Fan så svårt det är.
Men det betyder för mycket.
Jag kan inte släpa det.
Det betyder på tok för mycket.
Jag har börjat älska.
Och när en älskar är det ett stort kliv att ta.
Att "kliva" är fel.
Kasta är mer rätt ord, att kasta sig bort.
Kasta sig ut,
ner.
Vill inte kasta mig.
Men det är så långt till det kan bli annorlunda.
Fan.
Jag är värd så mycket mer..
Det var vad min bror sa.
"Du är värd så mycket mer" sa han.
Om allt ändå bara hade varit annorlunda.
