THE 24th

Det här är inga nyheter direkt, mer en upplysning.

Om att Rasmus Kellermans (från Tiger Lou) första soloskiva, THE 24th, finns ute sedan en tid tillbaka.

På spottis finns den.

Ta en lyssning, det tycker jag både du och han är värd!

Älskade Rasmus..

"So may the sunrise bring hope where it once was forgotten"

Den här morgonen har jag inte lyssnat på annat än Iron & Wines helt fantastiska "Upward over the mountain."

Den är så otroligt vacker!

På alla vis, texten, musiken, känslan.

Sista spåret på första sidan på första Lp:n är det och efter att sången tar slut så går inte nålen

tillräckligt långt in för att stänga av, så skivan går runt och runt och runt och brusar och knäpper

mysigt, det är helt perfekt, då behöver jag inte rusa fram så fort sången tar slut. Den kan stå och

brusa en liten stund utan att stämningen försvinner.

"Mother don't worry, I killed the last snake that lived in the creek bed

Mother don't worry, I've got some money I saved for the weekend

Mother remember being so stern with that girl who was with me

Mother remember the blink of an eye when I breathed through your body

So may the sunrise bring hope where it once was forgotten

Sons are like birds flying upwards over the mountain

Mother I made it up from the bruise on the floor of this prison

Mother I lost it all of the fear of the Lord I was given

Mother forget me now that the creek drank the cradle you sang to

Mother forgive me I sold your car for the shoes that I gave you

So may the sunrise bring hope where it once was forgotten

Sons can be birds taken broken up to the mountain

Mother don't worry I've got a coat and some friends on the corner

Mother don't worry she's got a garden we're it planting together

Mother remember the night that the dog had her pups in the pantry

Blood on the floor and the fleas in their paws

And you cried 'til the morning"

Upward over the mountain - Iron & Wine

F!

Gör inget annat än skrattar åt allt det tokiga.

Det är fint.

Fint att skratta.

Fint att allt är så galet.

Det tokiga är förbaskat fint.

Också.

Och jag tror jag börjar bli mer och mer på det klara att jag trivs i det.

Trivs mitt allt det galna.

Fy så tråkigt livet skulle vara annars..

Så tänker jag i alla fall nu när allt bara känns bra.

Och så mitt i allt står Gudrun Schyman och säger att jag borde vara snäll, som miljöpartist,

och lägga min röst på Feministsikt Initiativ.

Jag älskar verkligen att cykla.

På vägen hem från promenaden så plockar jag upp min cykel som stått parkerad en tid under

det lilla skärmtaket, på cykelparkeringen, vid mitt jobb. Den har haft det mysigt här tänker jag,

stått och haft det bra i skydd för både regn och sol.

När jag cyklar iväg tänker att jag ska försöka cykla utan att hålla i styret hela vägen hem till min

föräldrar, utan när det blir omöjligt tänker jag sen när det går upp för mig att vägen dit härifrån

är inte alls lämpad för det. Även då jag tycker mig vara ganska så bra på att cykla så, ser det som

en av min "skills", så är det en för stor utmaning för att det ska vara roligt. Men i början går det

bra, sen kliver det ut några fulla människor i vägen och jag känner att jag inte riktigt orkar hålla

på.

I den branta backen med den den kraftiga svängen tar jag istället ett extra hårt tag i styret och

trampar på så fort jag kan, det är så kul när det går fort. Backen tar slut och jag svänger av på

den lilla grusvägen in i skogen, där är det kolsvart. Det menar jag verkligen, jag ser knappt styret

framför mig, det blänker bara lite försiktigt och vägen kan jag bara ana. Framhjul, fötter, händer

finns inte. Men jag har cyklat här så många gånger så jag vet precis hur vägen går, plus att den är

nästan helt rak. Men det pirrar lite skönt i magen, för lite läskigt är det, att cykla på som tusan

utan att se något.

Jag kommer fram till bäcken, det luktar så gott om bäckar så här på kvällen, speciellt så här års.

Fuktigt luktar det och luften och lukterna är alldeles klara och fina. Det är ormbunkarna som

doftar mest, så gott! Här blir det ljust, gatlampor och asfalterad cykelväg. En lång uppförsbacke

kommer, jag ställer mig upp och trampar på så mycket jag bara orkar, igen. Så lätta backar kan

vara ibland, en bara flyger uppför dom, även fast dom är branta som tusan.

I sandlådan vid min gamla skola står det ett gäng kids runt en moped och står och sprutar sant

med bakhjulet, Gräver avlånga hål. Det luktar moppe-avgaser och lite bränt. Så tuffa dom tycker

dom är nu tänker jag.

Sen kommer "bananbacken", en kort nedförsbacke och sen en lite längre uppförsbacke direkt

efter, som en banan. Jag har försökt att klara hela den utan att hålla i styret flera gånger den här

sommaren utan att lyckats. En måste ha väldigt mycket fart för att orka hela vägen, för att inte

sakta in så pass att en blir tvungen att ta tag i styret på slutet för att inte trilla. Men idag har jag

rätt växel i från början, det är bra. En som inte är för tung, då orkar en inte hela vägen. Men det

får inte vara en för lätt heller för då får en inte tillräcklig fart. Jag tar i allt jag kan, både nedför

och uppför och jag klarar det. Ingen sensation kanske, men jag blir glad och sträcker upp armarna

i luften i nästkommande lilla nedförsbacke.

Då är jag ute på min gamla gata. Där åker jag slalom med händerna i byxfickorna mellan

jordkokorna som traktorn lämnat efter sig. Utmanar mig själv med att ta brantare och brantare

kurvor, för att se vad jag klarar. Men fortfarande ha kvar händerna i fickorna, det är kul. Får

svänga med hela kroppen. Precis så som Lillebror Hannes och Lillebror-Hannes flickvän Matilda

berättat att en måste göra när man åker Downhill, dom har visat videos när dom åker.

Shit vad jag kommer älska att åka det, Downhill, det längtar jag efter! Kanske till nästa sommar

tänker jag när jag väjer mellan kokorna.

När jag kommer fram till byn, ganska nära "hemma" så saktar jag ner och njuter av att se den nästa

fulla månen som hänger över taken. Den ligger fint där bakom dom små molstrimmorna, precis

över "Spökhuset" är den som vackrast.

Allt till tonerna av Laura Marling. Det var en fin cykeltur.

I morgon tar jag med mig cykeln hem till Norrköping, det ska bli kul att ha den där.

Rumbling Man - Laura Marling

Time's a wastin'

"Now I've got arms

And I've got arms

Let's get together and use those arms

Let's go

Time's a wastin'

I've got lips

And I've got lips

Let's get together and use those lips.

Let's go

Time's a wastin'

The cakes no good if you don't mix the batter and bake it

And love's just a bubble if you don't take the trouble to make it

So if your free to go with me, I'll take you quicker than 1, 2, 3

Let's go

Time's a wastin'

Now I've got blues

And I've got blues

Let's get acquainted and loose those blues

Let's go

Time's a wastin'

Now I've got feet

And I've got feet

Let's start to walk where the lovers meet

Let's go

Time's a wastin'

You've got me feeling love like I've never have felt it

Your full of sugar and I think I'm the butter to melt it

Now I've got schemes

And you've got schemes

Let's get together and dream some dreams

Let's go

Time's a wastin'"

// June Carter Cash & Carl Smith (spottis)

From Grace.

Så fort jag tänker på kärlek, kanske inte den lyckliga sorten, och Norge så kommer den här sången upp i mitt huvud.
Tillsammans med videon så är det något väldigt speceillt.

Jag förstår faktiskt inte riktigt varför tycker så extremt mycket om dom som jag gör,
sången och videon ihop.
Det är så vackert, så känslosamt.

Det är för övrigt så förbaskat synd att Thomas ska kasta bort sin så underbara röst på massa tråkmusik.
Den gamla norska skolan..

Och idag ligger både kärlek och Norge mig väldigt nära så då är det läge att ta sig en titt!

From Grace - Thomas Dybdahl

Sekunder.

Det är sekunderna.

Det är sekunderna som gör'et.

Skillnaden. Den stora skillnaden.

Det är dom som puttar igång dom stora stenarna.

För när timmarna och minuterna sakta smyger sig på så gäller det att sekunderna har varit värt det.

För det är nu priset betalas, och det är fast.

Oavsett hur mycket jag har tagit tillvara så är det fast.

Jag njöt, har njutit.

Varje sekund.

Stängde ögonen.

Njöt.

Andades djupt.

Njöt.

Varje sekund.

Tror inte jag missade en enda. På riktigt,

Inte en enda.

Dom var mina. Kan känna dom fortfarande.

Känner precis. När jag blundar och andas djupt så känner jag precis.

Precis.

Nu när minuterna sakta övergår till timmar så är jag glad för det. Att jag njöt.

Även fast det gör ont så kan jag säga att det är värt det.

Jag njöt varje sekund, så det är värt det säger jag.

Det är bara att stå ut, stå ut och vackert betala.

Jag minns hur fantastiskt bra det kändes. Det är det jag betalar för.

Men det finns en tveksamhet i rösten för det gör ont.

Abstinens, abstinens och oro.

Osäkerhet. Längtan.

Längtan!

Åh jag minns sekunderna.

Måste minnas.

Om man inte njuter är det lika bra att skita i alltihop!

Nathaniel Rateliff.

Det dyker alltid upp en lika fin och skön känsla av att hitta ny fin musik.
Det slutar aldrig.. Och det, det är jag sjukt tacksam för!

Denna gången:
Early Spring Till - Nathaniel Rateliff

i didn't..!

"go out at night with your headphones on, again
and walk through the manhattan valleys of the dead
..

didn't want to be your ghost
didn't want to be anyone's ghost
didn't want to be your ghost
didn't want to be anyone's ghost
but i don't want anyone else
i don't want anyone else
i don't want anyone else
i don't want anyone else

i had a hole in the middle, where the lightning went through it
i told my friends not to worry
i had a hole in the middle someone's sideshow wouldn't do it
i told my friends not to worry"

Didn't Want To Be Your Ghost - The National

The end of the world is bigger than love!

Det är lite konstigt att jag inte kan sova när jag knappt sovit på en vecka.

Borde ju vara så trött som det går, typ. Men inte när det ska sovas, då piggnar huvudet till och

tankeverksamheten sätter igång. Oj vad det tänks. På tok för mycket.

En till omgång med min lavendelsalva i tiningarna ska väll göra susen tänker jag. Smetar på.

Smörjer in. Det hjälper föga, mina ögon svider men i huvudet snurrar det för fullt.

Jag sätter på internet och citetar Jens Lekman på Facebook istället och så lyssnar jag på sången

citatet är hämtat från. Ett underbart citat om perspektiv. Det är så rätt. Så finurligt. Jag lyssnar

om och om och om och om igen, precis som om det skulle göra någon skillnad. Visst kanske nu,

men jag gissar att tankarna kommer vara precis dom samma sen när lampan släcks så småningom.

Fan.

Jag går och dricker lite vatten, det ska vara bra mot ångest har jag hört, några stora glas vatten

och så ska den försvinna. Det funkar tyvärr inte på mig, men det får mig att le och min törst

släcks, det är bra.

Försöker läsa lite, läsa lite om mumintrollet, eller det är muminpappans memoarer jag läser

nu, det handlar för lite Snusmumriken än så länge i den tänker jag. Har bara läst några sidor,

men jag tänker så ändå. Jag citerade honom förut i ett sms, det gjorde mig glad, att få berätta

och att få leta upp och läsa hans fina ord, om att äga. Han är klok. Att han är min största förebild

skrev jag, det sa jag också häromdagen, det stämmer faktiskt. Jag har inte många, ingen mer så

här jag vet på rak arm så då är det ju inte så svårt att vara den största, men även om jag hade

flera så skulle han med största säkerhet vara den största.

Hälsade på en odlingsvän förut, jag gillar att jag har sådana, odlingsvänner. Några som jag kan

placera i det facket, även fast jag inte jobbar med fack annars och dom sprider sig likt en stor

pumpaplanta ut sig utanför det också, men dom går ändå att placera in där. Det tycker jag om.

Borde bara höra av mig till fler av dom, det är fint med människor som förstår en. Fint också

med uppjagade samtal från andra vänner om gula pumpor som borde vara röda som förvildat

sig och håller på att ta över världen. Sånt gillar jag. Hon, odlingsvännen jag besökte är så jävla

tuff, hon lyssnar på Dan Berglund när hon kör med hjulhackan mellan kronärtskockorna och

driver fackliga processer mot sin arbetsplats. Jag imponeras! Jag njuter också när hon lägger

ganska dryga kommentarer om tanten från rosensällskapet som kommer och gnäller över att

det är så jobbit att rensa ogräs runt rosorna när hon rensar max en halv dag varannan vecka, typ.

"Kom och rensa bland mina grönsaker istället, fem dagar i veckan ska du få se hur det är" och

"Vem fan ska äta dina rosor" säger hon mellan raderna. Jag njuter när jag lyssnar på det och

skrattar gott. För saken är den att det tror man inte om henne, hon ger inte alls ett sånt intryck,

ljus, glad,vacker och mysig som hon är. Det är tufft.

Nej, nu får jag gå och hämta ett glas till med vatten, släcka lampan, låtsaskrama en hand och

hoppas jag somnar snart, för det vore skönt att ändå sova lite i natt, ska ändå åka till jobbet

om bara några enstaka timmar..

The End Of The World Is Bigger Than Love - Jens Lekman

Historier som upprepar sig.

Jo, visst är det skönt när historien upprepar sig. Då vet en ju precis vad som ska komma.

När jag vill försöka förstå mänskligt beteende/ge mig distans till saker så brukar jag ofta

tänka på hur det var förr, för jag tror absolut att det finns så jäkla mycket att lära från de

människorna som levt tidigare på det här stället, så mycket som kan göra det enklare att

förstå sig på saker. Om inte annat få perspektiv.

Men vad fan, ta det inte bokstavligt!

Bara för det så menar jag inte att jag vill återuppleva min egen , igen och igen och igen.

Visserligen blir jag jävligt mycket bättre att hantera det som sker, men lite nytt som omväxling

vore inte så dumt. Det skulle jag faktiskt uppskatta. Det skulle jag verkligen. Det är kanske

något som hänt tidigare som jag får sota för. Men jag tror inte jag sotar så väldigt mycket

längre, försöker inte att göra det i alla fall. Försöker bara njuta av det fina.

En god vän sa till mig att man ska uppskatta det som sker, just här och just nu, inte tänka så

mycket på sen och när "sen" är ska man inte tänka så mycket på det som var "just här just nu".

Inte på annat vis än att uppskatta det i alla fall. Jag tror stenhårt på det. Absolut svårt att leva

efter men, som sagt, för varje gång blir det så mycket lättare. Och så nummer ett, inte ta saker

så jävla allvarligt.

Men den här gången känns det på ett annat sätt, om det är på grund av historien eller på grund

av de förutsättningarna som råder, det vet jag inte. Tror på en kombination.

Det var precis lika svart oavsett om jag stängde ögonen eller inte, kunde inte se någonting. Och

helt tyst var det, så när på en lom som ibland skrek över sjön. Kunde inte med mina "vanliga"

sinnen ens gissa att det låg någon annan där 40cm ifrån mig. Men jävlar vad något annat i mig

visste det. Det fick hela mig att dra mig till henne, ville bara röra henne, bara få känna henne.

Det var en dragningskraft som var helt otrolig. Känslor som fick mig att gå från att sova till att

bli klarvaken på bara någon minut. Allt bara snurrade runt, sprudlade runt i hela kroppen. Sen

när jag tillslut vågade ta hennes hand i min så bara strömmade det, åt alla håll, fram och tillbaka.

Det var så jävla stort, har aldrig upplevt något liknande. Och sen sov vi så, hand i hand, hela

natten. Det var så otroligt fint. Och det var precis lika för henne.

Jag vill tillbaka dit..

Musik på det, det får bli Grow till tall - Jónsi Live-version, precis så som jag för bara några

kvällar sedan upplevde den, blundandes , på väg till någon annan plats med båda händerna

uppsträckta i luften. Men det är en del i en annan historia som förhoppningsvis dyker upp här så

småningom.

Grov Till Tall - Jònsi

Nej, det är för björnen.

Samma vin, samma musik, samma fönster.

Men inte riktigt samma tankar.

Jag skiter i vargen tänkte jag.

Så jag berättade.

Jag var tvungen. Jag ville inget annat.

Det var på riktigt och när det är på riktigt så finns det inga vargar.

Så tänkte jag.

Det är inför björnar en ska spela död, inte inför vargar.

Då är det annat sätt att jobba på.

Och så bra det känns.

Lite färre hemligheter skrev hon. Så riktigt.

Ju färre desto bättre tänker jag.

Desto bättre, på alla vis bättre!

Regnet öste ner, matsäck mitt i det, blåbär i frysen och lite färre hemligheter.

Och så häxor, häxor som vakade över oss.

En mycket fin dag!

"I dream about your smile, I'll keep that dream alive"

Slow show.

Shit så fort jag föll ner i det där hålet igen. Haha.

Det trodde jag inte riktigt, tyckte jag var ganska så stabil där jag var.

Men nej.

Det fanns ingen som helst tanke bakom det. Eller på det.

Eller jo, men den var inte på riktigt.

Det var mer än längtan, en idé.

Nu sitter jag här på jobbet och lyssnar på Slow Show mest hela tiden.

Säkert var tredje sång jag plockar fram från de olika videosidorna på internet är en

version Slow Show.

Och så tänker jag att den där Matt Berninger vet så jävla väl vad det handlar om.

Eller han vet ju inte mer än någon, men han sjunger om den, verkligheten.

Det är inga nyheter han presenterar, absolut inte.

Bara sanningen.

En så jävla ärlig och naken sanning. Inget inlindande, inget förskönande.

Så här är det. Och det är det.

Fantastisk textmakare är han, Berninger!

Jag lyssnar på hans textrader om och om igen.

Alla ord. Läser texterna.

Oj vad dom känns, dom känns och det är det som är det bästa, värsta.

Och trummorna, trummorna!! Ahh!

Sitter och vältarar mig i ovissheten.

Tänker hundra steg för långt. Hela tiden.

Haha. Ja, annat går inte att göra, det gör det inte.

Men så flyger alla steg tillbaka när jag tänker på en blick.

En blick upp mot ett fönster som lyser, en blick och en fullständigt tappad fokusering.

Men så är det, inget annat är sakt, ingen annat var tidigare tänkt.

Fort gick det, det gick fort.

Fort går det att ändra på sanningen.

Om jag skulle beskriva mig som ett instrument idag skulle jag nog beskriva mig som

trummorna i Bloodbuzz Ohio.

Makalösa!

En väl vad del av Slow Show.

Den bästa texten i sitt slag!

"i wanna hurry home to you

put on a slow, dumb show for you

and crack you up

so you can put on a blue ribbon on my brain

god i'm very, very frightening

i'll overdo it

looking for somewhere to stand and stay

i leaned on the wall and the wall leaned away

can i get a minute of not being nervous

and not thinking of my dick

my leg is sparkles, my leg is pins

i better get my shit together, better gather my shit in

you could drive a car through my head in five minutes

from one side to the other

i wanna hurry home to you

put on a slow, dumb show for you

and crack you up

so you can put a blue ribbon on my brain

god i'm very, very frightening

i'll overdo it

you know i dreamed about you

for twenty-nine years before i saw you

you know i dreamed about you

i missed you for

twenty-nine years

you know i dreamed about you

for twenty-nine years before i saw you

you know i dreamed about you

i missed you for

twenty nine years"

Är det hela rationellt?

-Nae!

Är det sant?

-Ja-a!

Öyafestivalen 2008

Och hon log med det vackraste av leenden.

"It's four a.m. I follow shadows in my room

I close my tired eyes and sense your sweet perfume

I start to fantasize about your perfect smile

I close my eyes, I sip some wine `cause only then my sight gets clear

The blue hour fades and dawn is drawing nearer

I can hear you softly whisper to me "It will be ok"

I hear you softly whisper "It will be fine some day"

I shut my eyes and feel your fingers through my hair

The wine is blessed, the taste is sweeter than the air

I dream about your smile, I'll keep that dream alive

I close my eyes, I need more wine cause only then my sight gets clear

The blue hour fades and dawn is drawing nearer

I can hear you softly whisper to me "It will be ok"

I hear you softly whisper, "I'll be comming back to you some day"

//I close my eyes - Weeping Willows

Ibland har jag svårt att i efterhand riktigt förstå vad som har hänt.

Jag vet inte om jag inte är tillräckligt närvarande i situationen, eller om det är så att jag är

på tok för närvarande för att sen riktigt förstå om det var på riktigt.

Naturen är skiten alltså, jävlar i havet vad jag trivs där. Trivs där bland blåbären och dom

stora tallarna, på slingrande små grusvägar i doften av ormbunkar, i det friska vattnet i den

stora sjön. Jag blir aldrig någon annanstans den jag är då. Jag mår aldrig så gott som jag gör

då. Trivs aldrig så bra som då!

Och så sällskapet, jag älskar verkligen att dela det.

Att göra upp elden där bland alla de små blöta stenarna på stranden. Att smyga runt i skogen

och leta efter ved som är sugen på att brinna till vår eld. Att tillsammans sitta under det gula

liggunderlaget i åskregnet och titta ut över sjön och ovädret som sakta glider förbi. Att

diskutera bärfisarnas funktion som blåbärsbeskyddare i den polska bärplockararmén. Att

titta på och fascineras över den stora skalbaggen som nyss krockade med mitt huvud och som

nu ligger och "tar igen sig lite" på en sten vid vattnet. Hon säger att hon aldrig har sett en så

stor skalbagge och det har inte jag heller, inte så här.

Och i solens strålar som silades ner mellan de stora våta tallarna var hon den vackraste jag

någonsin sett, där mitt i den glittrande mossan och dimman som sakta steg från marken.

Och hon log med det vackraste av leenden.

På vägen hem åkte vi genom de vackraste av landskap och jag ville bara gråta, gråta över allt

det vackra.

Så nu sitter jag här i mitt fönster, dricker vin, lyssnar på Weeping Willows och Anna von

Hausswolff och försöker få ihop dagen i mitt huvud, försöker få in den och på allvar förstå

vad som hänt och att det faktiskt var på riktigt.

Känslor försöker redas ut också, vilka är vilka egentligen.

Ikväll är det eran söndag och det är min "precis vilken dag som helst men jag behöver inte gå

upp tidigt i morgon bitti" så jag sitter här och njuter för just det, just precis det älskar jag

något helt obeskrivligt!!

"Oh, my love. I'm holding it, caressing it"

och/alt.

"Jag gjorde upp en eld för dig och nu brinner hela skogen.. ..det snurrar i min skalle"